Jag har drabbats av postkonståkningstomhet. Förra veckan var det EM och jag bodde i Globen; såg träningspass, alla tävlingar (minus isdansarnas korta) och galan. Hade jag inte varit sämst på att fotografera hade jag slängt upp bildbevis nu. Tyvärr har jag noll vettiga bilder och bara några få fler ovettiga. Istället presenterar jag veckans toppar och dalar i listform.

 

EM:s enda "ställa sig upp och jubla samt vifta med den stora svenska flaggan"-ögonblick: Viktoria Helgessons korta program. Hon må inte vara någon av mina favoriter men just där och då fick jag uppenbarligen feeling och väste uppfordrande till mitt sällskap: nu ställer du dig upp!.

EM:s bästa program: Elizaveta Tuktamyshevas friåk! Alltså, de ryska damerna överlag: så killer!

Största överraskningen: Att jag älskade damerna så mycket. Tidigare har jag ju varit en strikt herrkonståkning-kind of gal. Har bestämt hävdat att herråkningen är mer varierad och mer spännande. Obs att jag aldrig har tyckt att det är damernas fel att de bara åker i ljuva klänningar till ljuv musik och gör ljuva rörelser. Se: strukturer, patriarkatet osv för förklaring. Och visst att det fortfarande är mycket så MEN tyckte mig ändå kunna ana ett trendbrott med olika teman, personligare klädval och färre prinsessåk. Yay för tusen olika möjligheter! (Brasklapp: kan förstås vara så att jag missat detta tidigare för att jag inte följt damåkningen lika slaviskt som herråkningen. Det blir det kanske ändring på nu.)

Största inte-överraskningen: Hur jävla fantastiskt det är att se konståkning live istället för på tv. Mmm-mm-mmm!

Mest queera ögonblicket under EM: What? "Queer" och "EM" i samma mening?! Vad är detta? Det är förstås Anna Pogorilayas uppvisningsåk till Conchita Wursts "Rise Like a Phoenix". Okej att åkare tidigare åkt i drag men då har det typ alltid varit "höhö kolla vilken tossig kille jag är som klär ut mig till tjej" (ja,jag tittar till exempel på dig Plushenko). Det här var bara fab och inget bortskojande alls. Hade konstant gåshud. Titta, titta!

EM:s tråkigaste: Isdansen. Konståkning, I love you men isdans är för mycket snark för att jag ska bli ett true fan.

EM:s finaste publikstöd: När gullegulliga Phillip Harris ramlade under sitt fria program och slog i armen nåt så inåt. En kunde se hur ont det gjorde men heeela Globen hejade honom igenom resten av programmet. En till anledning att älska sporten: publiken vill verkligen att det ska gå bra för all åkare. Inget jävla buande, inget hat.

EM:s mest taggade lille åkare: Florent Amodio. Han verkar ej kunna stå still. Extra gulligt att han och den andre fransmannen som tävlade, Chafik Besseghier, spelade fotboll runt isen innan de skulle köra sitt träningspass på måndagen (båda är ca tre äpplen höga). Fortfarande oklart varför han fick åka på galan, praxis är ju att de fyra eller fem bästa i varje gren kör sitt uppvisningsnummer och Amodio kom på nionde plats. Well, jag klagar icke. Nåddes även av följande info under konståkningsveckan: Florent Amodio har spelat huvudrollen i en fransk konståkningsfilm, Programme Libre. Hur gärna jag vill se den? Jättegärna! Måste bara försöka hitta den med engelsk textning.

EM:s mest saknade: Kristoffer Berntsson. Pga varenda tävling borde innehålla honom. Okej att han var expertkommentator för TV4 under hela veckan men det hjälpte ju inte mig som var på plats (eller lite kanske, hehe, kan ha haft ett fangirl-moment som enbart gick ut på att få se honom på nära håll). Obs, har i alla fall fått träffa honom en gång förut och ja, jag har bildbevis på detta. En av höjdpunkterna i mitt liv.