Special topics in calamity physics - dubbelrecensionen

/ Allmänt
Marisha Pessl har skrivit den bok som jag oftast nämner när någon frågar vilken som är min favoritbok, Special topics in calamity physics. Eftersom jag så klart ville att No skulle få samma megafantastiska upplevelse som jag fick när jag läste den första gången (skolkade från en hel dags föreläsningar för att jag ej kunde slita mig) så har jag tjata på hen att läsa den. Vi brukar ändå tycka rätt lika, kan åtminstone inte komma på något fall där den ena hatat något och den andra älskat det. Förrän nu! Kul, jättekul verkligen, att det skulle inträffa med just den här boken.
 
Eftersom regelrätta recensioner som sagt är tråkiga bjuder vi på en ocensurerad chattdiskussion om boken. No förklarar varför hen hatar den, jag försvarar den, samt outar mitt förträngda förflutna som fanficförfattare. Håll till godo!
 
 
Det var alles! Kanske lite otrevligt att chatten avslutas med att jag dissar No men det var nödvändigt, hehe. Sårade känslor ni vet, en kan lätt spåra ur då.
 

The Dark Moon (according to Kajsa)

/ Kajsa
Idag är det den 24:e juni, aka dagen då det är möjligt att se första avsnittet av Teen Wolfs fjärde säsong. Vi har ju peppat för detta väldigt länge (No längre än jag eftersom jag såg sista avsnittet av säsong tre för bara ett par veckor sedan). Laddade upp igår genom att single white femalea Lydia Martin, dvs jag gick till frisören och skaffade mig hennes hårfärg.
 
Men hur var avsnittet då? Sådär va. De första tio minuterna var typ en presentation av karaktärerna, snark. Hallå, vi känner dem redan. Plus fyrtiotusen tillbakablickar. Jag vill ha nytt, göttigt, spännande innehåll. Kan serieskaparna snälla, rara, gulliga skriva avsnitt med inbitna tittare, istället för vilsna nykomlingar, i åtanke. Fast jag kanske är orättvis; förstaavsnitt brukar inte vara särskilt rafflande. Tar det sig inte de kommande veckorna väntar dock djup depression. Jag har gjort slut med alldeles för många serier på sistone och Teen Wolf, jag satte ju mitt hopp till dig!
 
Har mest en radda funderingar och frågor efter att ha sett The Dark Moon:
  • Vem skrev den vedervärdiga avskedsscenen mellan Kira och Scott? Kommer aldrig att kunna tänka mig de som ett trovärdigt par efter att ha sett den. Vill typ tvätta ögongloberna med klorin när jag tänker på den styltiga dialogen.
Fram med skämskudden allihopa!
  • Vilken ton kommer säsongen att ha? Blir det superdeppigt och mörkt à la trean eller mer high school-häng och humor som i de tidigare säsongerna?
  • Vem kommer att vara überskurken? Är det Araya Calavera? Braeden (jamen visst är det nåt som inte stämmer med henne)? Kate? Det där "något" som var ute i öknen och inne i kyrkan?
  • Apropå "något", var det varjaguarerna (så oturligt namn på svenska, låter inte särskilt skrämmande)? Såg inte direkt ut som kattdjur enligt this crazy cat lady.
  • Vilken form har Kate antagit? Det antyds ju flera gånger att det inte är varulv.
  • Var fan är Peter Hale, den hale lille ålen (borde ju ha varit det han blev: en varål, fast oops, han föddes visst som varulv)?
  • Varför har Derek blivit en fjunig yngling? Och vem lyckades mura in honom bakom en sten som såg ut att ha stått där sen tidernas begynnelse?
  • Vem är killen längst till höger på castbilden för säsong 4? Det måste ju vara en blivande huvudkaraktär.
 
För övrigt är ju "superteasern" som florerar betydligt mer spännande än det första avsnittet. Den svarar också (åtminstone delvis) på ett par av mina frågor. Derek kommer inte att vara sitt unga jag särskilt länge (puh, verkade som en bohoooring storyline). Peter väntar någonstans i faggorna och han verkar precis lika psykopatisk som vanligt. "Något", tillika überskurkarna, verkar vara någon slags robotar som yxmördar övernaturliga varelser (detta kan bli antingen fantastiskt eller helt jävla urspårat). Kolla själva!
 
 
Trodde ni att jag var klar nu eller? Kan väl inte avsluta utan att ha visat the awsomeness and hotness som är Lydia Martin.
*börjar spara ut håret så att jag kan sporta margaretaflätor*


 
 
 
 

Berättargrepp som borde dö

/ Kajsa
En följer en tv-serie. Allt är frid och fröjd, en kan inte äta sig mätt på karaktärerna och handlingen. Så plötsligt händer det, det där som får en att vilja ta fram spaden och gräva ner skiten. Jag menar förstås de där berättargeppen som får en att vilja göra en Crazy Eyes (dvs slå sig själv i huvudet upprepade gånger, för er som händelsevis inte har sett Orange is the new black). Dessutom så för de nästan aldrig handlingen framåt/gör att karaktärerna utvecklas/gör någon skillnad överhuvudjävlataget! Ibland bygger i och för sig en hel bok eller film på något av de här berättargreppen men då är det ju också lättare att undvika dem. Det riktigt vidriga är när de smyger sig in och utgör en liten del av något större, som egentligen är bra. Jag ser framför mig hur (manus)författarna sitter där och skrockar och säger "ja vi vet att det här är en skittråkig och helt meningslös händelseutveckling men vi slänger in den ändå för vi har dig redan i vårt grepp så nu tänker vi använda vår makt över dig till att jävlas". Tack, tack så hemskt mycket!
 
Mordet som inte är ett mord men icke-mördaren handlar som om det vore ett. Någon eller några råkar alltså bidra till att en person dör, eller befinner sig bara på samma plats som den som trillar av pinn. Istället för att göra det enda rimliga (ringa polis/ambulans) så freakar de, typ slänger liket i en sjö och kommer överens om att aldrig säga något till någon. Brukar ju gå bra det där...
Förekommer till exempel i: Friday night lights (som varenda människa bör se ändå pga bästa serien ca ever).
 
Utomkroppslig upplevelse vid nära förestående död. En (oftast) huvudkaraktär är nära döden, kanske ligger hen i koma. I vilket fall är hen medvetslös och softar runt i något mellanting mellan liv och dö. Hen måste nu bestämma sig för om hen ska ge upp och lämna in (vilket det lutar åt i början) eller kämpa för att överleva. Det senare inträffar, överraskning! Not. Orkar inte se ett endaste avsnitt till där något pseudodjupt som övertygar en person om hur vackert och meningsfullt livet är inträffar. Får mig att känna lite så här:
Ironiskt då att detta...
Förekommer till exempel i: Supernatural, med just Dean som typ död.
 
Tidsloop, eller "Måndag hela veckan". Behöver väl knappast föklaras. Är i varje fall så tråkigt att klockorna stannar (vilket väl borde lösa problemet med en tidsloop, elleeer?!)
Förekommer till exempel i: Buffy the vampire slayer, X-files och återigen, Supernatural.
 
Observera dock att jag älskälskar alla serier jag tar upp som exempel och okej om ett skitstörigt inslag begränsas till ett enda avsnitt, då kan en försöka glömma och gå vidare men när det dras ut i typ en halv säsong (jag kollar på dig FNL) då är det INTE OK!
 
(På tvtropes.org kan en läsa mer om och få fler exempel på utomkroppsliga upplevelser, tidsloopar eller varenda himla grepp som någonsin förekommit i bok/film/serie.)