Sektsammanträffande

/ Kajsa
Visst är det väl härligt när olika saker man konsumerar liksom hakar i varandra? Särskilt när det är oplanerat. Oklart varför slumpmässigheten gör det härligare iofs men så bara är det. Ett sådant sammanträffande inträffade  i alla fall under förra helgen. Och det hade med en sekt att göra.
 
Först lyssnade vi i mitt hem på ett avsnitt av podden Allt du velat veta, det som handlade om sekter. Kan tyvärr icke rekommendera podden pga rätt tråkig plus att jag visste ca allt som togs upp, med undantag för en grej: när de snackade om sekten Folkets tempel. Det ringde några vaga klockor när det berättades om det som kanske är mest känt om sekten, nämligen Jonestownmassakern. Suuuperkort sammanfattning: sekten Folkets Tempel drog till Guyana och startade en egen by, dvs Jonestown, när ledaren kände att de började bli för ifrågasatta i USA. Det lilla projektet slutade dock i ett kollektivt självmord/massaker när ledaren blev ännu mer psycho än han varit tidigare. En del av det här ska ha varit att föräldrar gav gift till sina barn för att sedan inmundiga det själva. Kalla mig också psyko men det här vill jag ändå veta mer om.
 
 
Sen läste jag ut The Crazy School (ja samma bok jag gav pris till i min AKA Awards, jag inspirerade mig själv att läsa om Cornelia Reads bokserie om Madeline Dare, jag älskar verkligen Madeline men ok sidospår) och major spoilervarning här!!! men hela Jonestownhistorien hänger ihop med mördarens motiv. Mördaren var nämligen medlem i sekten, giftmördade sin dotter men klarade sig undan själv. Det här fattade jag mycket lite av förra gången jag läste boken, nu däremot, med allt jag velat veta om Jonestownmassakern i färskt minne, blev upplösningen så mycket rysigare och mörk. Och rysighet och mörker, det gillar vi.
 

Boktjuven

/ Kajsa
Jag brukar säga att jag aldrig har snattat något och det har jag väl inte heller. Alltså jag har inte tagit med mig något ut från en affär utan att betala. Däremot har jag tydligen stulit (ursäkta en icke-jurist här, jag bjuder på enventuella fel i brottslingot)...en bok. Jag blev påmind om det när jag började lyssna på "En förbannad podd" häromdagen (inte helt såld på den men vill faktiskt inte heller dissa för jag efterlyste just en sådan typ av podd förra veckan och då vill jag ändå applådera att den finns). De pratade om feministklassikern "Fittstim"  - hur svår den är att få tag på eftersom den har gått ur tryck för längesen och alla som köpte den när det begav sig håller superhårt i sitt ex pga raritet. Tydligen kan inte ens biblioteken leverera för att nästan alla deras ex har blivit tjyvade. Det är Fittstim jag också har stulit! Inte från ett bibliotek utan från en intet ont anande privatpersons bokhylla. Ganska ruttet beteende kanske men nu har jag den, hehe. Obs att detta väl dessutom är preskriberat ity det inträffade för mer än tio år sen (har tydligen varit på den säkra sidan om preskriptionstiden rätt länge, den är bara fem år. Ja jag var tvungen att googla detta för jag får kli i kroppen nå så jävulskt av att inte veta saker. Mvh, Ravenclaw 4 life). Kan inte ens be den ursprungliga ägaren om ursäkt eller lämna tillbaka boken för jag vet inte vem hen är. Jag bara råkade befinna mig i närheten av hens bokhylla som då råkade innehålla någonting som redan då var sjukt svårt att få tag på. Nu när detta ändå har skett kanske det är hög tid att jag läser om Fittstim, så att jag får valuta för mitt brott så att säga. Kan bli spännande att ta reda på hur texterna står sig idag. Av titlarna att döma tror jag en hel del av dem kan kännas rätt så daterade (vore iofs gött med ett bevis på att åtminstone debatten om än inte jämställdheten har gått framåt sen 1999).
Slut på boktjuvsbikt!
Det här porträttet av författarna alltså. Herregud vilken fashion flashback till millennieskiftet. Tycker mig till och med kunna spotta klassikern "kjol över byxa". På högstadiet var en av mina bästa outfits identisk med den som hon längst till höger i bild bär. Tjockpolon var mörklila och byxorna i något slags fejkdenim. Brrrrr.

Om You eller att veta när nog är nog

/ Kajsa
Läste ut Caroline Kepnes rätt så hajpade You för någon vecka sen (erkännande: var helt övertygad om att författaren var svensk men nä?). Den var rätt så bra ändå, särskilt hur berättarrösten tillika stalkern gestaltas. Man (läs: jag) tänker:
 
1) Men okej, sådan där saker som stalkersnubben Joe gör skulle jag också kunna göra, har jag varit på vippen att göra.  (Obs, gäller ej mord. Jag är inte helt loco bananas.) Betyder det att jag är en stalker? Eller betyder det bara att jag har varit tokkär/besatt av en person som kanske inte finns på riktigt så som jag föreställt mig hen? Man börjar alltså fundera på exakt vad det är som gör att någons handlingar går från att vara aaaaw till att vara bara jävligt creepy.
 
2) Alltså, han har ju ändå många charmiga kvaliteter den där Joe. Han älskar böcker, sitter inne med tusen roliga popkulturella referenser och iakttar vissa saker väldigt klarsynt. Ändå är han ju uppenbarligen galen?! Hur kan man (jag) tycka att en person som helt uppenbart gör vedervärdiga saker har förlåtande drag? Rent statistiskt kan man förstå det. Till exempel, med tanke på hur många män som våldtagit, misshandlat, eller på annat sätt förgripit sig på andra så är det ungefär hundra procent sannolikt att jag träffat (och gillat) en eller flera av dem utan att ha vetat om vad dem gjort. Ja, jag vet, obehaglig tanke men kanske bra att påminna sig om för känslomässigt är det så klart svårare att jämka ihop så kallade härliga egenskaper med handlingar som våldtäkt. Det vore ju liksom enklare om det var vattentäta skott mellan sånt men det ÄR det inte.
 
Poängen var egentligen inte att jag skulle skriva om vad jag tänkte på när jag läste boken utan detta: varför varför varför ska det komma en fortsättning? För att första boken sålde så bra?  Inte tillräckligt bra skäl I say. För att Caroline Kepnes har så mycket mer att berätta om Joe? Really, jag köper nog inte det. Tror snarare att en fortsättning kommer ta udden av den koncentrerade historien i You. Men visst, Caroline, smutsa ner din första roman, gör det bara. Jag är i alla fall noll procent pepp på att läsa. Det här gäller inte bara Caroline Kepnes, det är ju ett mer utbrett problem, visst? Hallå, Supernatural?! Tänk om det faktiskt hade fått sluta efter säsong fem, som det var tänkt - vilket perfekt genomtänkt litet mästerverk det hade varit då! Istället fick vi krystade (i värsta fall bedrövliga) berättelsebågar som späder ut de där första fem mästerliga säsongerna. Ja, jag fattar lockelsen i att bara fortsätta MEN MAN MÅSTE FAKTISKT INTE. Ja, jag hade också saknat Supernatural. Självklart. Ändå hade jag föredragit att sörja något riktigt jävla bra istället för att som nu märka att min kärlek fadear ut. Ja, det här gäller även Teen Wolf. Det gäller Teen Wolf ännu mer. Supernatural har ändå bjudit på några guldkorn post säsong fem.
 
Är man road av sådant kan man delta i ändlösa diskussioner om när en TV-serie, eller bokserie för den delen, "jumps the shark", dvs när de skaparna tar till något  knep för att behålla publikens intresse men det ända som händer är att verket rör sig för långt ifrån unsprungsidén eller det göttiga med det. Sen går det bara utför. Bonusfakta 1: 19e avsnittet av Supernaturals fjärde säsong heter Jump the shark, hehehe. Bonusfakta 2: Det finns även ett Arkiv X-avsnitt med samma namn (avsnitt 15 av säsong 9, även känd som den tråkiga säsongen utan Mulder). Bonusfakta 3: uttrycket kommer ifrån ett Happy Days-avsnitt när karaktären Fonzie hoppar över en haj medelst vattenskidor. Låter ändå hyfsat festligt. Skoja. Happy Days verkar så himla ofestligt.
 
Så utan att ens ha kommit i närheten av Caroline Kepnes andra bok om Joe deklarerar jag härmed att den kommer att vara hennes bokseries hoppa-över-haj-moment.