The Hunting Ground

/ Kajsa
Jag kan räkna upp alla college som räknas som Ivy Leagues. Jag kan förklara hela antagningsprocessen till amerikanska universitet och jag vet hur deras sklsystem skiljer sig från vårt svenska. Jag har förstått en del av vilken big business collegesport är. Framför allt har jag en romantiserad bild av universitetsliv i både England och USA. Bilden är romantiserad trots att jag så klart fattar, åtminstone intellektuellt, att de här läroverken inte är paradisiska platser. Snarare kan jag tänka mig att just de saker man (och jag) har särskilt svårt med lever, frodas, upprätthålls och reproduceras just på universiteten.
Visst ser det härligt ut? Visst vill man gå där med sin ryggsäck (eh, använder aldrig ryggsäck), sitta som en ostbåge över en bok, osv osv? När man har sett The Hunting Ground (finns på Netflix!) är man INTE lika sugen längre. Dokumentären heter så eftersom universitet utgör de perfekta jaktmarkerna för våldtäktsmän. Varför? För att universiteten vägrar att låtsas som om deras manliga studenter våldtar kvinnor (och ibland män) på deras områden. Fritt fram att våldta alltså. I dokumentären berättar flera överlevare sina historier, inte bara om övergreppen utan också och kanske särskilt om efterspelet till dem - hur andra studenter, personal och rättsväsende (inte) hanterat dem. Historierna är väldigt personliga samtidigt som de visar på mer generella mönster som går igen på obehagligt många av universiteten. Min teori om att lagsport ca aldrig gjort något vettigt för att förändra mäns samhällsvådliga beteende blir inte direkt motbevisad om man säger så.
 
Man får också följa grundarna av organisationen End Rape on Campus. Annie E. Clark, Andrea Pino och Sofie Karasek lägger all sin fritid på att samla statistik och vittnesmål, läsa på om lagar, skicka in anmälningar och stödja andra överlevare. Allt för att försöka förändra det skitsystem som bajsat på dem och så många andra.  När de gör sin turné runt landet fulgrät jag utan hejd. Jag skrek också svordomar mot tv:n när de till exempel berättade om alla våldtäktsmän som kommit undan utan påföljder, även i de fall då skolans administration förstått att de varit skyldiga. Gud, det var så mycket känslor! Och ja, man känner igen många mönster från andra texter, böcker och granskningar men ändå, eftersom förbättringar verkar ske med så små små myrsteg måste väl tusen såna här filmer göras. Och ses, allra helst av män och personer i maktpositioner. Då kanske de som överlevt våldtäkt kan få slippa att också behöva vara de som måste slåss för förändring.
 
Andrea Pino och Annie E. Clark. Hjältar. Vill highfive:a dem gånger tusen.
 
Jag fattar att inte alla orkar kolla på såna här dokumentärer men om man gör det så är The Hunting Ground så jävla sevärd. För egen del reagerar jag mest med rosenrasande jävla ilska och det tycker jag känns rätt bra. Det eldar i alla fall på mitt engagemang. För att fortsätta på samma tema tänkte jag nu beställa hem boken Missoula: Rape and the Justice System in a College Town av Jon Krakauer. Kampen fortsätter, ni vet.
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: