En konståkningsgeek ger sig till känna
/ Kajsa
Så här kan en se ut när en är på konståknings-EM, viftandes med den svenska flaggan och allt (obs detta händer ENBART när jag är på konståkning).
Jag älskar konståkning! Mest tävlingar. Och bara för herrar. De tre vanligaste reaktionerna från andra när jag berättar det är: 1) Va, på riktigt? Hahaha 2) Men alla är ju bögar?! 3) De har ju tajts! (alternativt något uselt skämt om Blades of glory). Reaktion 2 och 3 är så orimliga att de som yttrar dem borde få straffet att socialisera med endast getingar för all framtid. Angående reaktion 1 så ja, på riktigt riktigt! Jag har varit på en massa olika tävlingar live, jag har åkt över halva Europa för att få se en pensionerad favorit uppträda i östblockscementarenan som Gud glömde, jag har betalat löjligt mycket pengar för en VIP-biljett bara för att få chansen att ta en bild tillsammans med Kristoffer Berntsson, jag har en konståkningsplaylist med musik från olika program, jag har...ok kan fortsätta i evighet men lägger band på mig.
Jag kan fatta varför en inte fastnar för koståkning som sport på en gång. Regelverket till exempel, jeez vad krångligt det är. Varje gång en till slut lyckats lära sig alla små detaljer det byter de dessutom ut det. Alltså, det krävs mer för att fatta vad som pågår än i till exempel fotboll. Vem som helst kan ju lära sig: boll passerar mållinjen=mål. Svårare då att hålla reda på svårighetsnivåer i stegsekvenser och piruetter, hur många poäng olika hopp och hoppkombinationer ger, vad sammanbindande steg ens är och vilka moment som är obligatoriska och vilka som får ingå i de olika programmen. Och det är bara yttepyttelite av det en kan sätta sig in i. Dessutom krävs det ibland avancerade detektivkunskaper (tänk Veronica Mars) för att ens få se tävlingarna. Vill ej tänka på hur mycket tid jag spenderat på att leta upp en skakig stream för att kunna följa mina favoriter. Sen får en ändå sitta där och kolla på korniga sändningar mer ryska kommentatorer. Men alltså det är värt allt jobb! Jag lovar! Jag svär!
Här kommer några anledningar till varför det är det:
Johnny Weir
Okej han är numera proffs (alltså åker bara uppvisningar för de som tävlar är amatörer, bakvänt I know), men vilket proffs! Han är värd att älska enbart på grund av att han pekade finger åt de haters (andra åkare, sportkommentatorer, random idioter) som kallade honom fjollig, ville att han skulle könstestas och anklagade honom för att förstöra sporten genom att sporta ännu mer flamboyanta kostymer och ta ut svängarna ännu mer. Nu har han dock blivit nästan hela USAs lilla älskling efter att ha kommenterat konståkning i senaste OS. Hallå revansch! Vill du ha mer Johnny Weir? Kolla till exempel hans egen serie "Be good Johnny Weir" eller dokumentären "Pop star on ice".
Jevgenij Plusjenko
Det vore omöjligt att göra en sån här lista utan Plusjenko pga han är giganternas gigant. Han har vunnit fyra OS-medaljer, han var första mannen att göra Biellmannpiruetten (och typ 40 000 olika hopp) under tävling, han är all around awsome!
Stéphane Lambiel
Det här är då min personliga favorit ever! Har också slutat tävla (buuuuhuuu) men mitt hjärta kommer aldrig sluta klappa för honom ändå. Han är ca världens gulligaste, med ca världens grymmaste piruetter OCH stegsekvenser (får seriöst andnöd bara av att tänka på hans stegsekvenser). Plus att han fulgrät på prispallen (ja, kunde ej låta bli att välja en bild som illustrerar just detta moment) när han vann OS-silver 2006. Awww!
Yuzuru Hanyu
Hittills har jag ju bara presenterat pensionärer men här kommer framtidshoppet, den blott 19 år gamla regerande OS- och världsmästaren! Åker heeeelt fantastiskt och ser dessutom ut som en mycket liten mangafigur. Jamen kolla då!
Bubblare
Daisuke Takahashi
Tomas Verner
Kristoffer Berntsson
Brian Joubert
Aleksej Yagudin
Ja, det är bara män med på den här listan men jag aviserade faktiskt redan i början att jag mest är intresserad av herrarnas konståkning. Varför? För att damerna fortfarande inte får ta ut svängarna; de flesta åker med graciösa rörelser till klassisk musik i någon glittrig liten klänning. Herrarna däremot åker till allt ifrån klassisk musik till hip hop. De får vara balettiga, eller typiskt manliga, eller spexiga, eller feminina. Damerna, de får bara vara tjusiga. Suck. Längtar så till den dag det ser annorlunda ut. Eeeh, det blev kanske inte ett så peppigt avslut på det här inlägget. Story of my life, genusglasögonen fastvuxna på näsan osvosvosv.
