1) Men okej, sådan där saker som stalkersnubben Joe gör skulle jag också kunna göra, har jag varit på vippen att göra.  (Obs, gäller ej mord. Jag är inte helt loco bananas.) Betyder det att jag är en stalker? Eller betyder det bara att jag har varit tokkär/besatt av en person som kanske inte finns på riktigt så som jag föreställt mig hen? Man börjar alltså fundera på exakt vad det är som gör att någons handlingar går från att vara aaaaw till att vara bara jävligt creepy.

 

2) Alltså, han har ju ändå många charmiga kvaliteter den där Joe. Han älskar böcker, sitter inne med tusen roliga popkulturella referenser och iakttar vissa saker väldigt klarsynt. Ändå är han ju uppenbarligen galen?! Hur kan man (jag) tycka att en person som helt uppenbart gör vedervärdiga saker har förlåtande drag? Rent statistiskt kan man förstå det. Till exempel, med tanke på hur många män som våldtagit, misshandlat, eller på annat sätt förgripit sig på andra så är det ungefär hundra procent sannolikt att jag träffat (och gillat) en eller flera av dem utan att ha vetat om vad dem gjort. Ja, jag vet, obehaglig tanke men kanske bra att påminna sig om för känslomässigt är det så klart svårare att jämka ihop så kallade härliga egenskaper med handlingar som våldtäkt. Det vore ju liksom enklare om det var vattentäta skott mellan sånt men det ÄR det inte.

 

Poängen var egentligen inte att jag skulle skriva om vad jag tänkte på när jag läste boken utan detta: varför varför varför ska det komma en fortsättning? För att första boken sålde så bra?  Inte tillräckligt bra skäl I say. För att Caroline Kepnes har så mycket mer att berätta om Joe? Really, jag köper nog inte det. Tror snarare att en fortsättning kommer ta udden av den koncentrerade historien i You. Men visst, Caroline, smutsa ner din första roman, gör det bara. Jag är i alla fall noll procent pepp på att läsa. Det här gäller inte bara Caroline Kepnes, det är ju ett mer utbrett problem, visst? Hallå, Supernatural?! Tänk om det faktiskt hade fått sluta efter säsong fem, som det var tänkt - vilket perfekt genomtänkt litet mästerverk det hade varit då! Istället fick vi krystade (i värsta fall bedrövliga) berättelsebågar som späder ut de där första fem mästerliga säsongerna. Ja, jag fattar lockelsen i att bara fortsätta MEN MAN MÅSTE FAKTISKT INTE. Ja, jag hade också saknat Supernatural. Självklart. Ändå hade jag föredragit att sörja något riktigt jävla bra istället för att som nu märka att min kärlek fadear ut. Ja, det här gäller även Teen Wolf. Det gäller Teen Wolf ännu mer. Supernatural har ändå bjudit på några guldkorn post säsong fem.

 

Är man road av sådant kan man delta i ändlösa diskussioner om när en TV-serie, eller bokserie för den delen, "jumps the shark", dvs när de skaparna tar till något  knep för att behålla publikens intresse men det ända som händer är att verket rör sig för långt ifrån unsprungsidén eller det göttiga med det. Sen går det bara utför. Bonusfakta 1: 19e avsnittet av Supernaturals fjärde säsong heter Jump the shark, hehehe. Bonusfakta 2: Det finns även ett Arkiv X-avsnitt med samma namn (avsnitt 15 av säsong 9, även känd som den tråkiga säsongen utan Mulder). Bonusfakta 3: uttrycket kommer ifrån ett Happy Days-avsnitt när karaktären Fonzie hoppar över en haj medelst vattenskidor. Låter ändå hyfsat festligt. Skoja. Happy Days verkar så himla ofestligt.

 

Så utan att ens ha kommit i närheten av Caroline Kepnes andra bok om Joe deklarerar jag härmed att den kommer att vara hennes bokseries hoppa-över-haj-moment.